Jag har många gånger beskrivit för er att det är viktigt för mig att ”känna in” hästen när jag kommer till stallet och även ”känna av” den när jag suttit upp. Jag lyssnade precis på Ridpodden med Lisen Bratt Fredricsson via Sveriges radios app och Lisens gäst, som är en expert på Horsemanship, och hon förklarade precis vad jag tänker! Så ett tips inför nästa powerwalk, bil- eller bussfärd – lyssna på Ridpodden om Horsemanship (ladda ner/lyssna gratis här!).
När jag började rida så hade jag väldigt liten erfarenhet av hästar. Jag hade ridit några ponnylektioner som liten 6- eller 7-åring (tror jag) med pappa bredvid och ett par turridningar med islandshäst som vuxen. Jag hade aldrig suttit på en storhäst. När jag så skulle börja på ridskola i december 2013 och blev tilldelad en stor svart häst så kändes det minst sagt nervöst. Jag visste inte hur man ryktade, hur man kratsade hovar, hur man sadlade eller tränsade ensam. Och än värre – jag vågade inte gå in till hästen!
Så här skrev jag efter min allra första ridlektion:
”Smög in i ridhuset under lektionen före för att känna in mig lite, nervositeten växte i magen. Så var det dags, vi var bara fyra i gruppen vilket kändes superbra. Mindre bra kändes det när jag fick veta att ”Isabella du tar Betty. Hon är lite ilsken i boxen men annars jätteduktig.” Och hon var inget vidare glad i boxen. Höll på och skulle bitas, flytta runt, ville inte lyfta hovarna osv. Blev riktigt rädd men fick hjälp av en tjej i gruppen, sansade mig, samlade mod och började borsta. Inbillade mig att det skulle gå bättre om jag pratade med Betty hela tiden. Funkade på mig och därmed blev också hon lite lugnare.” (hela inlägget finns här).
Det var väl redan då det grundades egentligen. Med att jag sansade mig, lugnade nerverna och pratade mig igenom nervositeten med hästen. Det är ju inte konstigt egentligen att hästen blev hispig som tusan när jag närmar mig med fjärilar fladdermöss i magen! För hästar är inte som vi. Hästar är extremt sensitiva, de iakttar och känner av som inget annat ”husdjur” jag lärt känna tidigare.
Jag har ju vuxit upp med både katt och hund, jag älskar djur. Jag är bra med djur. Jag har utbildat hundar och jag har rätt så bra koll på katter. Men när jag stod utanför Bettys box och tittade på den där stora svarta hästen så såg jag bara… Ett hästansikte. Och det var läskigt. För jag kunde inte läsa av henne som jag kan läsa av en katt eller hund. Hon stirrade på mig och jag på henne och vi kände nog samma sak ”vad ska jag göra med den där läskiga saken?!?!”. När jag närmade mig åkte öronen bak och jag tänkte ”hjälp, hon är arg!”. När jag försökte öppna boxdörren bet hon mot mig. När jag ändå vågade mig in puffade hon ut mig eller vände rumpan mot. Jag var i ärlighetens namn riktigt, riktigt rädd.
I stallet valde en del att sätta hårt mot hårt och daskade till Betty. Jag klarar inte av sånt, det känns för mig som helt fel väg att gå. Jag kände redan från början att ”hon gör inte såhär för att vara elak, hon är orolig”. Och att slå någon som är orolig? Nu tror jag inte att de här personerna ville vara elaka, de har kanske ännu inte lärt sig så mycket om hästar eller reflekterat över hur våra känslor, våra rörelser och våra beteenden speglas av hästarna.
Efter 15 lektioner med Bettan skrev jag:
”Vi har verkligen skapat ett band mellan oss (inte så mycket i ridningen men i boxen) och igår var hon mysigare än någonsin. Lugn och gosig! Jag kunde inte sluta pussa och krama henne! Finaste, sötaste Betty!”
Hur som helst, min approach som började med Bettan, ser ut så här:
- Ha gott om tid. När jag började rida kom jag till stallet minst en timme före lektionen helst för att ha så lång tid som möjligt på mig att ”bonda” med hästen, rykta och till sist sadla och tränsa. Nu har jag en halvtimme (eftersom vi inte blir tilldelade hästarna tidigare än så) och jag utnyttjar varenda sekund!
- Var lugn. Jag vill aldrig komma i kontakt med en häst när jag själv är stressad, rädd, orolig eller liknande. Jag ser till att andas, landa i mig själv, vara medveten i mig själv och därefter hälsa på hästen.
- Känn in. Jag skulle aldrig gå rakt in i en box eller rakt fram till en häst och ta på den utan att ha känt av den. Det innebär att jag först iakttar den en stund från håll. Vilken sinnesstämning verkar den vara i? Om den umgås med en annan häst (vänskapligt eller ej), om den äter eller på annat sätt är upptagen – vänta en stund. Låt den upptäcka dig. Le mot den.
- Närma dig. Rör dig lugnt mot hästen. Inte rakt emot/på, utan närma dig och stanna i dess närhet. Låt hästen söka första kontakten. I regel blir hästen nyfiken och kommer fram. Då blir det på hästens villkor – den vill träffa dig istället för att du tränger dig på.
- Stå en stund bredvid varandra (ej framför). Lär känna varandra. Stå bara där och andas i kapp, titta på varandra, känn in varandras energi.
- Beröring. Om hästen ger en invit i form av att stå kvar, nosa på mig etcetera så brukar jag sträcka fram handen och liksom ”fråga” om jag får röra vid hästen. Smek den längs halsen och om den verkar bekväm så fortsätt längs hela kroppen. Jag brukar känna igenom hela hästen, dels för att det är mysigt och lugnar både mig och hästen, men också för att visitera och upptäcka eventuella knölar, sår eller annat.
- Rykt. Oavsett vad jag ska göra (jag brukar börja med att kratsa hovarna) så visar jag hästen vad som ska hända. Jag rör mig lugnt och metodiskt och visar hästen verktyget. Jag tror att tydlighet är viktigt. När jag sedan ska kratsa så går jag till den första framhoven, smeker benet nedåt med handen och säger ”lyft”. Jag tror inte jag har varit med om en enda häst som inte har lyft hoven åt mig. Samma sak med ryktborsten, jag visar, får ett ”okej” och börjar sedan rykta lugnt och metodiskt.
Allt som allt så handlar mitt tänk om respekt och samspel. Jag vill inte ”utnyttja” hästen utan jag vill att den ska vilja ”hänga” med mig precis som den umgås med andra hästar.
Jag har inte läst något, sett något eller fått lära mig det här på ridskolan utan det är helt baserat på min egen känsla och erfarenhet av hästar. Det kanske inte är ”rätt” enligt vissa och det kanske inte funkar som en handbok för alla, men för mig känns det rätt och jag tycker att jag genrellt har en bra hand med hästar. Visst kan jag fortfarande stöta på hästar som gör mig lite osäker, som Sylvester med sina vevance framben, men jag behåller mitt tänk – ett lugnt samspel och tydlighet – och kommer aldrig ta till våld.
Vad tycker ni om det här? Hur gör ni? Känner ni igen er eller gör ni annorlunda? Peppra också på med frågor om ni har för det här är något jag verkligen tror på och tycker är viktigt!
Hästen är inte ett redskap som en cykel, den är ett levande djur och ska behandlas så. Hästar är så oerhört känsliga att vi måste vara medvetna om oss själva, hur vi beter oss och vad vi förmedlar, för att kunna skapa en bra och långsiktig relation med hästen.
Ryttarlivet.com 
På lördag ska jag rida en storhäst Chucky för första gången i mitt liv. Min flickvän Marina som äger hästen ska vara med där ute på Ekerö. Tror det kommer gå superbra…
GillaGilla
Lycka till! Ta det i din och hästens takt, det kommer gå fantastiskt!
GillaGilla
Vilket bra inlägg! Jag tycker du har en otroligt bra poäng i detta med att man ska spendera mycket tid med hästen, lära känna den på ett lugnt sätt. Jag tycker omvårdnaden är lika viktig som ridningen.
En fråga vad tycker du man ska göra om man har att göra med en häst som bits/nafsar mycket? Jag tror inte heller våld är rätt men ibland kan det göra ont när en häst bits. Ska man putta ifrån den fast inte så hårt? Hur gör du/skulle göra?
GillaGilla
Min erfarenhet är att vissa hästar nafsar efter godis och då brukar jag säga ”nej” och vända mig bort och/eller trycka bort hästen (putta ifrån som du säger) så att den förstår att beteendet inte är önskvärt.
En häst som bits gör det, enligt mina egna erfarenheter igen, för att den skyddar sig mot något. T.ex. att den tycker sadlingen är otäck eller är kittlig under magen och för att slippa det otäcka försöker den skrämma bort mig. Jag ser till att ha extra gott om tid på mig, att ta det väldigt lugnt och att prata med och visa hästen vad jag tänker göra innan jag gör det. Om den trots allt försöker bitas (inte så troligt) så gör jag på samma sätt som med nafset – säger nej och visar tydligt (men snällt) att det inte är okej. Man får känna in häst och tillfälle hur mycket styrka och pondus i röst och rörelse som behövs. Jag går aldrig därifrån och jag använder aldrig övervåld (dvs slå hästen eller liknande).
Slutligen, jag brukar alltid fråga någon i stallet om hästens beteende för att försöka förstå mer så jag kan bemöta den på ett bättre sätt i framtiden.
Lycka till!
GillaGilla
Hej!
Sitter hemma otroligt deppig över att jag inte kommer över min rädsla för hästar. Har en syster som haft och arbetat med hästar hela sitt liv och när nu våra båda döttrar älskar hästar och jag precis köpt en gård på landet vill jag inget hellre än att kunna dela det intresset med henne. Jag gjorde slag i saken och köpte med hjälp av min syster en varsin häst till oss. Mayas häst visade sig vara lite ”knepig” med tendenser till att vilja skena och min var alldeles för pigg så det blev pannkaka. Vi letar vidare efter en häst till henne som är mer passande men erfarenheterna med dem har inte gjort mig lugnare direkt. Kanske trodde min syster att jag var tuffare än vad jag är och jag känner hur frustrerad hon är över att jag inte gör så stora framsteg som hon trodde. Min syster köpte för en tid sedan en äldre ridskolehäst för avel och henne har jag ridit på men jag är så otroligt rädd nu att till och med den hästen blir nervös i min närvaro. Jag kan ha bra dagar när jag känner mig säker och det går bra med men nu har det liksom helt låst sig. I ärlighetens namn har jag gått i mitt nyköpta stall och gråtit för mig själv i tre dagar nu och tycker att det känns hopplöst.
Min syster är ganska dominant och bestämd runt hästar men inte dum, bara tydlig. Själv ser jag samspelet lite mer som du men är rädd att jag uppfattas som vek av den anledningen och att de därmed tar över?
GillaGilla
Hej Annika! Förlåt att jag inte svarat dig tidigare, bloggen har legat i dvala ett par månader på grund av graviditet och nu livet med ett spädbarn.
Hästar är stora och kraftfulla djur, och de är betydligt svårare att läsa av än andra djur i vår närhet som vi är mer vana med – som hund och katt. Dessutom är de flyktdjur och extra känsliga för sin omgivning. Så din rädsla/oro för dem är inget konstigt eller något att skämmas för! Se det istället som en tillgång – att du själv också är extra känslig tror jag faktiskt kan ge ett försprång i kommunikationen med dessa djur.
Det är viktigt att varken du själv eller någon annan ”tvingar” dig till något som inte känns tryggt/okej. Låt detta ta tid och på dina villkor. Du behöver inte kasta dig upp på hästryggen direkt. Det låter som en dröm att ha ett eget stall (men också mycket jobb). Nu har du möjligheten att bara ”hänga” i stallet på dina villkor och tider (kanske när ingen annan är där). Du behöver inte gå in till hästarna eller ta på dem utan var bara där, sätt dig på en höbal, känn in och iaktta. Efter ett tag kommer hästarna i stallet känna in dig och din energi och bli nyfikna. Kanske kommer nån sträcka fram en mule och när du är redo kan ni mötas på det sätt som för dig känns okej.
Du behöver inte sitta på hästryggen för att njuta av dessa fantastiska djur (även om jag tror att du nog hamnar där snart ändå, när du upplevt det där magiska samspelet med hästen från stallgolvet).
Jag är ju ingen expert, denna blogg handlar bara om mina egna erfarenheter, och som jag ser det är tydlighet absolut viktigt kring dessa djur. Dominans nämner du och där vet jag inte hur det yttras men självklart ska hästarna se oss människor som trygga ledare, någon de kan lita på och vill följa. Men aldrig någon som gör saker för vår vinning på deras bekostnad, som är hård, orättvis eller stressad, som är en ledare att frukta. Det skapar oroliga, ledsna och även aggressiva hästar. De måste skydda sig. Och det vill vi inte. Vi vill ha en kontakt med 100% tillit åt båda håll och där tror jag din ”vekhet” är en styrka.
Mitt tips är alltså, två steg tillbaka och ett steg fram när du är redo. Hasta inte, ta dig tid, känn in, läs gärna mycket om hästar, ta kanske hjälp av någon utifrån/någon annan av din syster nu i början.
Jag önskar dig all lycka, hästarna kommer skänka dig massor av glädje framöver!
GillaGilla
Jättebra text för det första!
Jag tänker också som du och blir så ***** less på folk som slår hästen utan anledning… Men jag har en fråga, vad tycker du är bäst rida bettlöst eller utan nosgrimma och varför isf?😊
GillaGilla
Jag har ridit utan nosgrimma men aldrig bettlöst. Jag har inte tillräckligt med erfarenhet än för att kunna säga vad som är bäst men det är klart att jag tycker att det måste vara skönast och härligast för både häst och ryttare att rida bett- och nosgrimmeslöst. Alltså med bara halsring till exempel. Men det kräver ju en otroligt bra ryttare, och mycket mycket träning såklart!
GillaGilla
Så bra skrivet! Jag känner igen mig i mycket. Tycker också att det känns bäst när man har gott om tid innan lektionen att göra iordning hästen. Lite snopet ibland när hästen går lektionen innan och redan är färdig!😊
GillaGilla
Vad kul att du känner igen dig 🙂 Ja, jag blir alltid lika besviken då! Jag tycker den där stunden tillsammans innan lektionen är så himla viktig. Tar längre tid att känna in sig och komma till bra ridning om man bara hoppar upp på en färdigfixad häst.
GillaGilla