Att känna in hästen

  
Jag har många gånger beskrivit för er att det är viktigt för mig att ”känna in” hästen när jag kommer till stallet och även ”känna av” den när jag suttit upp. Jag lyssnade precis på Ridpodden med Lisen Bratt Fredricsson via Sveriges radios app och Lisens gäst, som är en expert på Horsemanship, och hon förklarade precis vad jag tänker! Så ett tips inför nästa powerwalk, bil- eller bussfärd – lyssna på Ridpodden om Horsemanship (ladda ner/lyssna gratis här!).

När jag började rida så hade jag väldigt liten erfarenhet av hästar. Jag hade ridit några ponnylektioner som liten 6- eller 7-åring (tror jag) med pappa bredvid och ett par turridningar med islandshäst som vuxen. Jag hade aldrig suttit på en storhäst. När jag så skulle börja på ridskola i december 2013 och blev tilldelad en stor svart häst så kändes det minst sagt nervöst. Jag visste inte hur man ryktade, hur man kratsade hovar, hur man sadlade eller tränsade ensam. Och än värre – jag vågade inte gå in till hästen!

Så här skrev jag efter min allra första ridlektion:

”Smög in i ridhuset under lektionen före för att känna in mig lite, nervositeten växte i magen. Så var det dags, vi var bara fyra i gruppen vilket kändes superbra. Mindre bra kändes det när jag fick veta att ”Isabella du tar Betty. Hon är lite ilsken i boxen men annars jätteduktig.” Och hon var inget vidare glad i boxen. Höll på och skulle bitas, flytta runt, ville inte lyfta hovarna osv. Blev riktigt rädd men fick hjälp av en tjej i gruppen, sansade mig, samlade mod och började borsta. Inbillade mig att det skulle gå bättre om jag pratade med Betty hela tiden. Funkade på mig och därmed blev också hon lite lugnare.” (hela inlägget finns här).

Det var väl redan då det grundades egentligen. Med att jag sansade mig, lugnade nerverna och pratade mig igenom nervositeten med hästen. Det är ju inte konstigt egentligen att hästen blev hispig som tusan när jag närmar mig med fjärilar fladdermöss i magen! För hästar är inte som vi. Hästar är extremt sensitiva, de iakttar och känner av som inget annat ”husdjur” jag lärt känna tidigare.

  

Jag har ju vuxit upp med både katt och hund, jag älskar djur. Jag är bra med djur. Jag har utbildat hundar och jag har rätt så bra koll på katter. Men när jag stod utanför Bettys box och tittade på den där stora svarta hästen så såg jag bara… Ett hästansikte. Och det var läskigt. För jag kunde inte läsa av henne som jag kan läsa av en katt eller hund. Hon stirrade på mig och jag på henne och vi kände nog samma sak ”vad ska jag göra med den där läskiga saken?!?!”. När jag närmade mig åkte öronen bak och jag tänkte ”hjälp, hon är arg!”. När jag försökte öppna boxdörren bet hon mot mig. När jag ändå vågade mig in puffade hon ut mig eller vände rumpan mot. Jag var i ärlighetens namn riktigt, riktigt rädd.

I stallet valde en del att sätta hårt mot hårt och daskade till Betty. Jag klarar inte av sånt, det känns för mig som helt fel väg att gå. Jag kände redan från början att ”hon gör inte såhär för att vara elak, hon är orolig”. Och att slå någon som är orolig? Nu tror jag inte att de här personerna ville vara elaka, de har kanske ännu inte lärt sig så mycket om hästar eller reflekterat över hur våra känslor, våra rörelser och våra beteenden speglas av hästarna.

Efter 15 lektioner med Bettan skrev jag:

”Vi har verkligen skapat ett band mellan oss (inte så mycket i ridningen men i boxen) och igår var hon mysigare än någonsin. Lugn och gosig! Jag kunde inte sluta pussa och krama henne! Finaste, sötaste Betty!”

Hur som helst, min approach som började med Bettan, ser ut så här:

  1. Ha gott om tid. När jag började rida kom jag till stallet minst en timme före lektionen helst för att ha så lång tid som möjligt på mig att ”bonda” med hästen, rykta och till sist sadla och tränsa. Nu har jag en halvtimme (eftersom vi inte blir tilldelade hästarna tidigare än så) och jag utnyttjar varenda sekund!
  2. Var lugn. Jag vill aldrig komma i kontakt med en häst när jag själv är stressad, rädd, orolig eller liknande. Jag ser till att andas, landa i mig själv, vara medveten i mig själv och därefter hälsa på hästen.
  3. Känn in. Jag skulle aldrig gå rakt in i en box eller rakt fram till en häst och ta på den utan att ha känt av den. Det innebär att jag först iakttar den en stund från håll. Vilken sinnesstämning verkar den vara i? Om den umgås med en annan häst (vänskapligt eller ej), om den äter eller på annat sätt är upptagen – vänta en stund. Låt den upptäcka dig. Le mot den.
  4. Närma dig. Rör dig lugnt mot hästen. Inte rakt emot/på, utan närma dig och stanna i dess närhet. Låt hästen söka första kontakten. I regel blir hästen nyfiken och kommer fram. Då blir det på hästens villkor – den vill träffa dig istället för att du tränger dig på.
  5. Stå en stund bredvid varandra (ej framför). Lär känna varandra. Stå bara där och andas i kapp, titta på varandra, känn in varandras energi.
  6. Beröring. Om hästen ger en invit i form av att stå kvar, nosa på mig etcetera så brukar jag sträcka fram handen och liksom ”fråga” om jag får röra vid hästen. Smek den längs halsen och om den verkar bekväm så fortsätt längs hela kroppen. Jag brukar känna igenom hela hästen, dels för att det är mysigt och lugnar både mig och hästen, men också för att visitera och upptäcka eventuella knölar, sår eller annat.
  7. Rykt. Oavsett vad jag ska göra (jag brukar börja med att kratsa hovarna) så visar jag hästen vad som ska hända. Jag rör mig lugnt och metodiskt och visar hästen verktyget. Jag tror att tydlighet är viktigt. När jag sedan ska kratsa så går jag till den första framhoven, smeker benet nedåt med handen och säger ”lyft”. Jag tror inte jag har varit med om en enda häst som inte har lyft hoven åt mig. Samma sak med ryktborsten, jag visar, får ett ”okej” och börjar sedan rykta lugnt och metodiskt.

  

 
Allt som allt så handlar mitt tänk om respekt och samspel. Jag vill inte ”utnyttja” hästen utan jag vill att den ska vilja ”hänga” med mig precis som den umgås med andra hästar.

Jag har inte läst något, sett något eller fått lära mig det här på ridskolan utan det är helt baserat på min egen känsla och erfarenhet av hästar. Det kanske inte är ”rätt” enligt vissa och det kanske inte funkar som en handbok för alla, men för mig känns det rätt och jag tycker att jag genrellt har en bra hand med hästar. Visst kan jag fortfarande stöta på hästar som gör mig lite osäker, som Sylvester med sina vevance framben, men jag behåller mitt tänk – ett lugnt samspel och tydlighet – och kommer aldrig ta till våld.

Vad tycker ni om det här? Hur gör ni? Känner ni igen er eller gör ni annorlunda? Peppra också på med frågor om ni har för det här är något jag verkligen tror på och tycker är viktigt!

Hästen är inte ett redskap som en cykel, den är ett levande djur och ska behandlas så. Hästar är så oerhört känsliga att vi måste vara medvetna om oss själva, hur vi beter oss och vad vi förmedlar, för att kunna skapa en bra och långsiktig relation med hästen.

 

Annonser