Vi måste prata om hur vår sport gestaltas i TV

EM är över och livet återgår till det normala för ridsportsverige. Men annat var det för ett par dagar sen, när vi som inte var på Ullevi satt klistrade framför våra skärmar och såg Peders (och andras) bragd. Tack SVT för att ni äntligen insett det stora intresset för ridsport och sände live, inte bara några ynka minuter utan helt och fullt ut! 
Men. Hur kul var det att titta på egentligen? 

Vad menar hon?! Jo jag menar precis det jag skriver, att det var rätt så tråkigt att titta på, om man inte hade varit hästnörd. Eller till och med fastän man är hästnörd som undertecknad! Anledningen är referaten (kommentatorernas insats). Är ni fler än jag som tänkt på detta?

I vilken annan sport som helst kommenteras varje andetag, varje steg, varje passning, varje simtag med stor  kunskap men kanske framför allt känsla. Detta medan ridsporten kommenteras fåordigt, slappt och utan vare sig kunskapsförmedling eller roliga anekdoter. Låt mig ge några exempel från hoppningen:
”En oerhört skicklig ryttare” – Eeh, ja det är man väl om man tävlar i EM? Ge mig lite mer kött på benen här, typ ”X växte upp i en hoppfamilj i Y där han skolades in genom Z. Hans lugna fina händer och mjuka ridning har gett honom många mästerskapsmedaljer, inte minst OS-bronset i V år 19XX. Titta här hur han försiktigt, nästan osynligt lotsar sin häst över vattenhindret utan minsta tvekan. Se hur han tar lätt i tygeln samtidigt som…..”

”Han har en speltakulär bakbensteknik” – Jaså? Vart ska jag titta? När? Hur tränar man upp bakbenstekniken? Vad gör denna teknik bättre än förra hästens? Hur viktiga är frambenen vs bakbenen?

”Det här är en fantastisk häst, finaste hästen i startfältet” – Jaha! Vad intressant! Berätta mer – varför är den så fin? Fin stamtavla, fin i pälsen, fina bogar, fin hoppteknik? Give me more!

Jag måste ju även nämna den totala tystnad som genomsyrade stora delar av rundorna, inte minst Peders vinnarrunda. Herregud, här har vi att lära! (För den som inte vet vad jag talar om, det här är alltså rundan som gav oss ett EM-guld):

https://www.svtplay.se/klipp/14950972/har-tar-peder-fredricson-em-guld–efter-dramatik

För den oinvigde blir det både tråkigt och svårt att följa ridsport på TV. Så snälla SVT, kära kommentatorer – bättra er – för det finns ju så mycket att prata om

Tala om antalet språng mellan hindren (det räcker inte att ni räknar för er själva utan att förklara varför ni räknar), om olika tekniker, olika sätt att rida samma bana (till och med samma häst). Förklara det svårbegripliga felsystemet, eller poängen i dressyren. Berätta om uppladdningen, om förväntningarna, om hur många som utövar sporten. Om teamet runt hästen, om de olika hindren (eller dressyrövningarnas) karaktär och svårigheter. Om olika utrustning och varför man rider i kavaj. Om olika länders ridtraditioner och hur de påverkar det vi ser i rutan… ja, upplsagen är ju oändliga i en sport där vi kan tala om både djuret, människan och allt däremellan. 

Ärligt talat. Ni kan säga nästan vad som helst, bara ni inte sitter tysta som nu. Och så sist – men absolut inte minst. Känslan.

Herregud, vi är i EM-final. Ge oss lite gåshud, hetta upp stämningen lite.

Här har ni exempel på referat med känsla och inlevelse, från cykelvärlden

och så det nästintill kultförklarade isländska fotbollsmiraklet

För såhär är det, ska vi få fler hästtimmar i TV så måste det locka publik. Visst är vi många som rider men inte alla vill titta på urtrista sändningar, än mindre de som inte rider. Min man gav upp efter första fem minuterna – han vet för lite om hoppning och kunde inte hänga med. Eftersom han inte får någon guidning från kommentatorerna vet han inte vad han ska fokusera på, vad som är bra eller dåligt eller när något spektakulärt har hänt. Det enda han tittar på är om bommarna faller eller ej, och det räcker ju med två rundor på samma bana så har man ju tröttnat på det. Detsamma i dressyren, visst är det vackert men det kan också bli olidligt tråkigt för den oinvigde. Och ska jag vara helt ärlig så orkade inte ens jag hålla ut framför tv-skärmen under EM. Jag kan fortfarande för lite för att själv agera expert i tv-soffan, jag behöver guidning av proffs!

Håller ni med mig?

Vad beror detta på? Betalar SVT för dåligt? För visst finns det väl ridsportskunniga i det här landet som både vill och klaras av att förmedla såväl kunskap som känsla på bästa sändningstid? Jag vägrar tro annat och jag hoppas innerligt att vi får se och höra ridsportskommentatorer värda namnet på TV framöver!

Annonser

Vad kostar det att rida? Del 2: Ridskolan

Nu har vi kommit till del 2 i denna miniserie. Del 1 om utrustning hittar du här. Och det första inlägget om att Ridsporten inte är för alla hittar du här.

Nu har vi fixat grundutrustning och kläder och det är dags att sitta upp! Om du har en hättokig granne eller familj – grattis – du kanske får rida gratis! Du kan hoppa över denna del.

Om du inte har den turen så hamnar du troligtvis på en ridskola. Det finns massvis av ridskolor utspridda över landet (ridning är trots allt en av våra största sporter), och du hittar din närmsta via Svenska Ridsportförbundets hemsida.

IMG_6339

Jag vill än en gång påminna om att det här inlägget (och alla andra) baseras helt på mina egna åsikter och erfarenheter. Kommentera och diskutera gärna i kommentarsfältet om du håller med – eller inte gör det 😉

Priserna nedan baseras på Stockholms-priser. Jag vet att det kan vara mycket billigare ute i landet. Jag tycker personligen att det är HELT GALET DYRT att rida i den här stan och inte okej någonstans!

Lektioner på ridskolan:

  • Medlemsavgift: 300 kr/år (obligatorisk, försäkring ingår)
  • Grupplektion 1h (10-12 deltagare): 350 kr (OBS! Betalas terminsvis, alltså ca 20×350 kr = 7000 kr))
  • Privatlektion inkl. häst 1h: 600 kr

Jag har ridit på tre olika ridskolor hittills (testat mig fram). På den första kostar lektionerna 390 kr (1 h), på den andra 350 kr (1 h) och på den tredje 198 kr (45 min). De två första drivs som företag, den tredje är en ideell förening. Det här tycker jag är intressant – att om en ridskola drivs av en ideel förening verkar det bli billigare att rida (såklart – inga/färre löner = mindre avgift). Detta är dock den billigaste ridskolan i hela Storstockholm, så den är ett undantag som bekräftar regeln att det är [ursäkta uttrycket] snordyrt att rida här.

Transport:
Sedan ska vi ju ta oss till och från stallet. Att ta sig till/från stallet jämfört med simhallar och gym skiljer sig då stallen oftast inte ligger särskilt centralt. Har man promenad- eller cykelavstånd är det fantastiskt men ofta är det lokaltrafik eller bil som gäller.

För min del har jag betalat för ett SL-kort (som jag annars inte behövt), 790 kr/månad.

I nästa avsnitt om ridningen kostnader ska vi kika på medrytteriet. Tills dess – kommentera gärna vad du betalar på er ridskola och vad du tycker är rimligt och inte!