Ridhelgen, fjärde och sista lektionen

sondag2

Äntligen dags att avsluta sagan om ridhelgen på Wirsbo, eller vad säger ni?

Länkar till de tidigare rapporterna för den som vill fräscha upp minnet:

Första lektionen
Andra lektionen
Tredje lektionen, del 1
Tredje lektionen, del 2

Som ni kanske (men troligtvis inte, med tanke på tiden som gått emellan inläggen) minns, så red jag en annan häst under den tredje lektionen. Gringo som han hette var lite lugnare och mer förlåtande än ”ferrarin” Edward som jag ridit de första två lektionerna.

Till den fjärde och sista lektionen fick jag själv välja vem av dem jag ville rida och jag våndades en hel del. Det var ju så kul och häftigt att rida Edward. Men samtidigt så jäkla svårt. På Gringo var det lättare men det var ju inte alls den där häftiga känslan. Ferrari-känslan alltså. Till slut tänkte jag såhär: Gringos finns det många av på ridskolan. Edwards får jag kanske aldrig rida igen. Så jag valde Edward. Och det var väl såhär i backspegeln kanske inte det bästa valet. Nåja, man lär sig alltid nåt!

Vi skulle precis som de tidigare lektionerna börja med självständig ridning. Efter skritt och en del tempoväxlingar började vi trava och göra skänkelvikningar.

sondag1

I början av passet tyckte jag att känslan var ganska bra. Edward var såklart het, och vi var inte till hundra samspelta men det gick ändå ganska bra.

Det som var kul var att kursarna hade bett om musik och som ni ser så försöker jag rida i takt. Riktigt häftig känsla faktiskt!

Här får ni ett litet exempel:

 

Men detta varade tyvärr inte så länge… Efter trav och skänkelvikningar skulle vi börja jobba  i galopp. Till en början gick det helt okej ändå men Edward är extremt känslig för skänkeln och om man bara hamnat lite för långt bak så blir han missnöjd. Eftersom han hade en så luftig galopp mot de hästar jag ridit förut så hade jag jättesvårt att liksom komma ner i sadeln och just få alla kroppsdelar på rätt plats.

sondag5

Så plötsligt var det som om vi blev osams, för resten av lektionen. Han började rycka med huvudet, han var ”studsig”, han stannade och backade. Ja, han var allmänt missnöjd med hela situationen.

Jag försökte hålla mig lugn och sansad och bara rida ridare men vi kom aldrig tillbaka till den fina känslan från första delen av passet. Så de sista kanske 30-40 minuterna såg tyvärr mest ut så här:

Det var verkligen inte den typ av sista pass jag hade önskat mig, för känslan och självförtroendet var såklart på botten efter det här, men man får le och tänka framåt istället!

sondag3

Den känslan jag har nu, ett par veckor senare, är i alla fall revanschlust . jag vill kunna rida en sådan här häst, snyggt, balanserat och i harmoni i framtiden! Vad tror ni, kan det gå?

 

 

 

Annonser