Kolla in benen, snyggt synkade va? 😉 Haha!

Det kanske är dags för mig att omvärdera det här med hoppning. Jag har ju hela tiden påstått att dressyr är mer min grej – men efter gårdagens lektion så är det inte lika självklart i alla fall. För gud så kul jag hade!

Jag red en för mig ny häst, 15-årige Pinnocchio (även kallad Pinnen). Jag vet inte riktigt vad han är för en häst, men han har en väldigt konvex nosrygg och blå ögon så han sticker verkligen ut. Han är långt ifrån vackrast i stallet men han var en perfekt hoppartner! Har ni någon aning om vad han kan vara för ras?        

Vi började med att trava runt fyrkanten samt göra volter vid A och C. Vid E och B skulle vi bryta av till skritt ett par steg för att sedan trava vidare. Efter ett tag lade vi även in galopp och vi hade riktigt bra flyt idag, alla var på topp! Kanske berodde det bra flytet på att vi var lite färre ekipage, åtta idag mot elva-tolv i vanliga fall. Väldigt skönt tyckte jag!

Sedan var det dags att prova att rida över lite hinder. Vi hade tre hinder uppställda på rad efter varandra (längs ena långsidan). Till en början så låg bommarna vid hinder ett och två på marken medan hinder tre låg på kanske 30 cm (?). Här skulle vi trava fram och över de första två hindren (alltså bommarna på marken) och sedan ta ett språng över sista hindret samt landa i vänster galopp.

Jag var ganska försiktig första varvet (även om det gick bra och vi skuttade över utan problem) och fick tipset att driva på mer så att jag skulle komma med bättre fart. Nästa varv var det bara det första hindret som låg på marken, och de nästkommande två var uppe. Det var en häftig känsla att hoppa över, ta tre språng och sedan hoppa över sista hindret och fortsätta galoppen en bit! Tänk – förra gången travade jag över ETT hinder, nu hoppade (skuttade?) jag över flera på raken!

Eftersom även detta gick som en dans för oss alla höjdes även sista hindret upp. Nu skulle vi komma in i galopp och hålla galoppen genom serien. Och det gjorde vi! Åh vad jag önskar att jag hade detta på film, bara för att få se mitt eget leende! Jag kunde bara inte sluta le! Jag var SÅ stolt och SÅ glad att jag klarade detta utan svårigheter! visst, det såg kanske inte perfekt ut, men det kändes bekvämt och helt ”naturligt”. (På bilden ser ni ett annat ekipage).

Så hörri, nu har jag nog gått och blivit hoppbiten. Och det var inte bara jag, en annan tjej i gruppen var också helt euforisk efteråt. Tyvärr måste vi nu vänta fem veckor till nästa hopplektion…. Men den som väntar på nåt gott 😉

Nu säger jag kram och godnatt med några bilder på en väldigt närgången Pinnen!