Lektion nr. 13

Varning för långt inlägg!

Jag åkte till stallet med inställningen att det här skulle bli min sista lektion på Betty Boop. Laddad med en påse ekologiska morötter och en portion mod för att våga säga att jag ville sluta tog jag bussen dit. Väl uppe i klubbstugan fick jag veta att jag måste respektera en uppsägningstid om fyra veckor men eftersom terminen är slut om tre så räknades denna gång in. Detta betyder ju i alla fall tre gånger till på Betty. Och det känns helt okej.

Jag fick såklart frågan varför jag ville sluta och var ärlig med att det fanns tre skäl:
– avsaknad av struktur
– brist på (individuell) feedback
– opassande tid (kl 21-22)

Det blev inget tjafs men ridläraren höll så klart inte med om att struktur och feedback saknades. Det där är ju såklart väldigt personligt och jag har kanske andra (högre) förväntningar än andra. Hur som helst så tycker jag att lektionen efter gick bra och jag ser fram emot mina sista tre lektioner.

Efter snacket gick jag ner till Betty och ryktade henne från topp till tå i 40-45 minuter. Och som hon njöt! Blev helt avslappnad och hängde med huvudet och ena benet 🙂 Hon var supermysig i boxen efteråt och även i ridhuset. Gulliga, fina häst!

Och vet ni – jag sadlade helt själv och det blev helt rättdenna gång! Och Betty sparkade inte ens! Wohoo!

Ridläraren hade fått kramp i foten så vi fick rida lektion för några ur gruppen innan oss som stannade kvar. Det blev skritt, en hel del trav och en framdelsvändning. Jag fick hyfsat styr på Betty faktiskt och vi var bland dem det gick bäst för. Känns jättekul att jag fakiskt kan märka lite skillnad mot hur der var de första gångerna när Betty bara gick hur och vart hon ville oavsett vad jag försökte förmedla (referat från samtliga lektioner hittar ni i kategorin ”lektioner”).

Tipsen jag fick igår var: förläng benen, slappna av i armarna och sjunk ner i sitsen. Äntligen vet jag vad jag ska tänka på!

Det enda ”struliga” som hände igår var att Betty snubblade totalt på sina egna framben på nåt vis och liksom landade på knäna (heter kanske nåt annat på hästspråk) innan hon kom upp igen. Jag åkte så klart med framåt en bit men var aldrig nära att ramla. Antar att jag måste ha haft en bra sits då, att jag inte var för framåtlutad t.ex. för då hade jag säkert fallit fram.

Men nu undrar jag: är det här nåt som händer ibland? Beror det på mig? På hästen? Varför hände det? Någon som har någon förklaring? Jag blev i vart fall inte rädd och vi hämtade oss båda extremt snabbt och glömde bort det där. Det är bara nu i efterhand jag fick lite funderingar…

Allt som allt, en bra lektion på denna gulliga men lite speciella häst