Lektion nr 66

 I torsdags fick jag rida Silus igen, en lite säregen ponny som jag nu ridit tre-fyra gånger (dock med långa mellanrum). Han är rätt så vinglig och inte särskilt känslig för skänkeln så det är mycket jobb att rida honom.

Vi började med skänkelvikningar från fyrkantsspåret inåt och sedan tillbaka igen. Det gick väl hyfsat tycker jag. Därefter fick vi öva på att trava längs fyrkanten och lägga volter vid mitten av kort- och långsidorna (alltså fyra stycken totalt). Längs in i volten (alltså in mot mitten) skulle vi göra halt för att sedan trava vidare. En vinglig och trög häst som inte lyssnar till skänkeln är då en ganska jobbig partner. Pust!

Efter några varv av detta lade vi in galopp efter halten. Det var riktigt svårt, inte bara för oss utan även för de andra ekipagen. Det är så lätt hänt att man elt tappar bjudningen när man gör halt och det blir segt att komma igång (särskilt i galopp!).  Till slut fik vi istället för halten skritta, så det blev då trav-skritt-galopp i volten. 

Allt som allt hade jag en ganska trist känsla efteråt. Jag hade liksom tappat stinget. Jag är trött på att rida runt på led, på att inte kunna få tillräckligt med feedback, på att hästarna rids lektion efter lektion och däremellan står i spiltor. När det dessutom inte gick bra (eller det gjorde det väl men det kändes liksom segt och halvdassigt) så hade jag liksom ingen motivation kvar. Jag som alltid brukar vara så glad efter ett ridpass!

Jag har funderat en del på det här med ridningen sedan i torsdags. Berättar mer sen!

Avslutar med världens skitigaste jodphurs och shortchaps (jag borde skämmas! Haha!)