Lektion nr… 74?

davigno

Gårdagens lektion var som sagt ett stort misslyckande men förtjänar trots allt ett inlägg. För allt är inte en dans på rosor och ridning är SVÅRT.

Det var tredje gången jag red i denna grupp på nya ridskolan och jag har ridit samma häst varje gång. Davigno är en oerhört snäll och välutbildad, men väldigt lat kille. I alla fall om han märker att han kan komma undan. Med mig, en relativt oerfaren och för tillfället inte särskilt vältränad ryttare på ryggen, så är det lätt för honom att känna ”äsch, det här skiter jag i”. Och idag var det värre än tidigare.

Såhär i efterhand tror jag att det till stor del beror på att jag var för ovaksam i början av lektionen. Vi hade en vikarie idag och jag lyssnade mer på henne än vad jag fokuserade på vårt samspel i början och det satte liksom prägeln på resten av lektionen.

Normalt sett brukar jag alltid öva på gas och broms i början. Kanske prova att gå innanför och på spåret ett par gånger för att helt enkelt stämma av hur hästen känns och se till att den lyssnar på hjälperna. Nu gled jag bara med i en slö skritt och sedan var det i stort sett omöjligt att komma därifrån!

Skillnaden mot förra veckans lektion var enorm. Då hade vi ett fantastiskt samspel! Visst kämpade jag, för den här hästen måste påminnas och motiveras konstant, men jag belönades med stundtals riktigt fina sekvenser där vi verkligen var ett och där han självmant sökte sig neråt, framåt och jobbade på. Men idag – pest och pina rakt igenom! Tårarna brände bakom ögonlocken.

Lektionen var i sig väldigt simpel: vi skrittade, travade och i slutet galopperade längs med fyrkantsspåret. Och inte ens detta klarade vi alltså. Det var som att sitta på tre ton seg kola. Han lyssnade inte det minsta till skänkeln och jag är inte den som vill sitta och ”sparka”.

Efter 45 minuter fick jag nog, ställde mig i mitten och sa med gråten i halsen att ”nu orkar jag inte mer, jag ger upp om jag inte får ett tips”. Då fick jag ett hoppspö i handen och tipset ”håll det mot halsen när du tar galoppfattningen” och vips så var det inga problem. GAAAAAAH!!! Även om det kändes skönt att få till det de sista fem minuterna så var det oerhört frustrerande att veta att jag kämpat järnet i 45 minuter, vilket inte var kul för varken mig och hästen och så gjorde spöt (som jag alltså inte ens ”använde”, utan bara lade an) sådan skillnad. Tänk om jag haft det där från början! Men hur skulle jag veta?

Varför hade jag då inget spö? Ingen i min grupp talar väl om denna häst, och alla säger att om de rider honom så gör de det med spö. Men jag rider alltid utan spö. Jag känner mig inte bekväm med spö och har väldigt få gånger känt att jag behöver ett. Men idag lärde jag mig nåt!

Istället för att i fyrtiofem minuter driva, driva, driva med säte och skänkel, helt utan resultat, så hade ett spö i handen gjort att vi kunnat rida mjukt och följsamt genom hela lektionen. Kanske med en liten hjälp någon gång. En lätt tillrättavisning en gång kanske, med mycket beröm efteråt, istället för att ha denna hemska ”dragkamp” utan någon vinnare.

Jag håller dock fast vid att jag inte behöver ett spö i handen generellt, men i dag hade jag gärna haft ett lite tidigare. Vikarien var ny och kände varken hästarna eller oss. Hon vet inte hur jag rider eller hur hästen är och kanske förstod hon inte att vi behövde mer hjälp.

Nej, det här var ingen kul lektion alls. Men som jag skrev tidigare idag, det kan inte bli sämre. Nu är det uppåt och framåt som gäller!

Tyvärr är det nu uppehåll på ridskolan i två veckor. Så det var ju verkligen det sämsta som kunde hända att få en sådan här trist avslutning inför pausen. Men, men, på’t igen bara! Avlutar därför alltid med ett smajl!

håller god min

Annonser

3 thoughts on “Lektion nr… 74?

  1. Jag rider alltid alltid med spö (pm det inte är en ”spörädd” häst. Jag skulle aldrig slå med spöt men tycker det är bra att kunna peta med det för att förstärka hjälperna vid behov, t ex sidvärts precis bakom skänkeln. Tycker det är värre att sitta och banka hela lektionen (som jag försår att just du inte gör men många andra). Ridskolehästar blir ju ofta lite bekväma och okänsliga och man kan behöva korrigera lite lätt ibland.

    Gilla

  2. Vad kul att du börjat rida igen! 🙂 jag rider alltid med spö, dels för att inte bli tjatig med skänkeln (så hästen bara blockar ut en tillslut) då lägger jag först bara spöt bredvid skänkeln som en förstärkning eller en lätt pet på baken. Spö låter ju så ”hemskt” men i min värld så är det mer som en påminnelse för hästen att lyssna på mina hjälper. Även om man har en häst som har mycket bjudning har jag spöt i handen, då inte i syfte att driva men om man exempelvis ska öva skänkelvikning kan man behöva ett spö för att påminna hästen att ta med baken också 🙂 men det gör man ju såklart som man vill! 🙂

    Gilla

    • Jo, precis. Det var så jag kände efter denna lektion – att med ett spö hade ridningen blivit mycket lättare och trevligare. Inte genom att ”piska på” utan för att kunna visa bättre/tydligare när/om det behövs. Kanske inte helt fel.

      Gilla

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s