#Ryttarlivet100: 75nånting

Mellan lektion 50 och 75 hände både mycket och lite. Det gick nämligen ett helt år däremellan!

Efter terminsavslutningen i december bytte jag till en ny ridskola Jag var inte direkt missnöjd med den gamla men jag tyckte inte att ridläraren brydde sig om individerna och ville utveckla oss. 

Såhär i efterhand har jag insett att ingen annan instruktör jag träffat hittills gjort det men en stor anledning till alla mina byten har just varit jakten på en instruktör som bryr sig och verkligen vill se sina elever utvecklas. Att det blev den ridskola det blev denna gång berodde på att en tjej i min tidigare ridgrupp även red på den här ridskolan och med nästan halva priset för lektionerna (dock 45 min istället för 60 min) så såg jag chansen att ha råd att rida mer (både rida Leon och på ridskolan).
Såhär skrev jag efter lektion nr 60:

Lektionen idag gick ut på… Ja det vet jag inte riktigt… Men vi fick i alla fall rida en jäkla massa volter i trav. Det var volter i samtliga hörn samt mitten av långsidorna. I slutet fick vi även galoppera på volterna.

Det känns trist att säga, nu när jag bytt ridskola och allt, men jag längtar lite tillbaka. Eller det gör jag kanske inte heller. Men jag är fortfarande inte nöjd. Jag kanske har orimliga krav men jag saknar helt någon form av engagemang och jag känner inte att jag kommer framåt alls, inte ens med myrsteg. Det känns snarare som att jag blir sämre

Det var på den här ridskolan som jag med skräckblandad förtjusning fick hoppa mina allra första gånger.

 

Ett av mina bästa minnen från den här ridskolan var då vi fick rida lektion utomhus, här med stora vackra Jurand (ca 170 i manken) och terminsavslutningen i form av en magisk uteritt i alla gångarter.

 

Efter den sista lektionen sade jag upp min plats på ridskolan i och med att Leon skulle flytta och vi hade bestämt att jag skulle rida honom oftare och för tränare. Nu blev det inte så för redan i juni flyttade han till bete utan riktig möjlighet till ridning och i slutet av augusti lämnade han Sverige och vi sade hej-då för gott. Fy fasen vad tungt det fortfarande känns… Mitt hästintresse dog helt med detta och så gjorde bloggen under ett par månader.

Omständigheterna gjorde helt enkelt att jag plötsligt var utan både medryttarhäst, privatträningar och ridskoleplats. Från 100 till 0 och jag tappade helt sugen och visste i ärlighetens namn inte om jag någonsin skulle rida igen.

Men suget kom tillbaka (förstås!) och tack vare Zhara fick jag tips om min fjärde ridskola i ordningen, där jag fortfarande rider.

Och lektion 75 sammanfattar det vi fortfarande tragglar med rätt bra, helt enkelt ridningens grunder!

Lektionen gick ut på att träna på att ha hästen helt med sig mellan hand och skänkel. Efter att ha skrittat runt något varv fick vi börja med att göra halt vid mitten av kort- och långsidorna. Därefter vid varje bokstav. Sedan en extra gång mellan bokstäverna. Och ännu en, ännu en, tills vi till slut gjorde fem halter mellan bokstäverna. Men vi var inte klara där utan nästa steg blev att göra halt efter varje steg (obs! Ett steg = ett steg med vardera av hästens fyra ben, då man kanske kan kalla det en ”takt”). 

Det här är en supernyttig övning som tvingar en att verkligen vara närvarande med såväl andning som varenda liten muskel. Tanken är att man inte ska använda tyglarna/händerna för att bromsa in/stanna hästen utan det ska räcka med att använda sätet (spänna magen och sluta ”gunga med”). 

I slutet av övningen är hästen så uppmärksam att det känns som att dett räcker att bara tänka ”halt” och det är det som är en halvhalt, att samla upp och be om uppmärksamhet.

Under lektion 76 (december 2015) såg det ut så här: