Sjukstuga hemma

Jag har dragit på mig en förkylning med halsont så försöker ta det så lugnt som möjligt. Som tur är verkar lillan gilla att kolla på häst-TV!


På fredag åker vi till Portugal så då vill vi gärna vara friska och krya så det lär bli mycket häst-tv och vila i veckan.

Annonser

Vi måste prata om hur vår sport gestaltas i TV

EM är över och livet återgår till det normala för ridsportsverige. Men annat var det för ett par dagar sen, när vi som inte var på Ullevi satt klistrade framför våra skärmar och såg Peders (och andras) bragd. Tack SVT för att ni äntligen insett det stora intresset för ridsport och sände live, inte bara några ynka minuter utan helt och fullt ut! 
Men. Hur kul var det att titta på egentligen? 

Vad menar hon?! Jo jag menar precis det jag skriver, att det var rätt så tråkigt att titta på, om man inte hade varit hästnörd. Eller till och med fastän man är hästnörd som undertecknad! Anledningen är referaten (kommentatorernas insats). Är ni fler än jag som tänkt på detta?

I vilken annan sport som helst kommenteras varje andetag, varje steg, varje passning, varje simtag med stor  kunskap men kanske framför allt känsla. Detta medan ridsporten kommenteras fåordigt, slappt och utan vare sig kunskapsförmedling eller roliga anekdoter. Låt mig ge några exempel från hoppningen:
”En oerhört skicklig ryttare” – Eeh, ja det är man väl om man tävlar i EM? Ge mig lite mer kött på benen här, typ ”X växte upp i en hoppfamilj i Y där han skolades in genom Z. Hans lugna fina händer och mjuka ridning har gett honom många mästerskapsmedaljer, inte minst OS-bronset i V år 19XX. Titta här hur han försiktigt, nästan osynligt lotsar sin häst över vattenhindret utan minsta tvekan. Se hur han tar lätt i tygeln samtidigt som…..”

”Han har en speltakulär bakbensteknik” – Jaså? Vart ska jag titta? När? Hur tränar man upp bakbenstekniken? Vad gör denna teknik bättre än förra hästens? Hur viktiga är frambenen vs bakbenen?

”Det här är en fantastisk häst, finaste hästen i startfältet” – Jaha! Vad intressant! Berätta mer – varför är den så fin? Fin stamtavla, fin i pälsen, fina bogar, fin hoppteknik? Give me more!

Jag måste ju även nämna den totala tystnad som genomsyrade stora delar av rundorna, inte minst Peders vinnarrunda. Herregud, här har vi att lära! (För den som inte vet vad jag talar om, det här är alltså rundan som gav oss ett EM-guld):

https://www.svtplay.se/klipp/14950972/har-tar-peder-fredricson-em-guld–efter-dramatik

För den oinvigde blir det både tråkigt och svårt att följa ridsport på TV. Så snälla SVT, kära kommentatorer – bättra er – för det finns ju så mycket att prata om

Tala om antalet språng mellan hindren (det räcker inte att ni räknar för er själva utan att förklara varför ni räknar), om olika tekniker, olika sätt att rida samma bana (till och med samma häst). Förklara det svårbegripliga felsystemet, eller poängen i dressyren. Berätta om uppladdningen, om förväntningarna, om hur många som utövar sporten. Om teamet runt hästen, om de olika hindren (eller dressyrövningarnas) karaktär och svårigheter. Om olika utrustning och varför man rider i kavaj. Om olika länders ridtraditioner och hur de påverkar det vi ser i rutan… ja, upplsagen är ju oändliga i en sport där vi kan tala om både djuret, människan och allt däremellan. 

Ärligt talat. Ni kan säga nästan vad som helst, bara ni inte sitter tysta som nu. Och så sist – men absolut inte minst. Känslan.

Herregud, vi är i EM-final. Ge oss lite gåshud, hetta upp stämningen lite.

Här har ni exempel på referat med känsla och inlevelse, från cykelvärlden

och så det nästintill kultförklarade isländska fotbollsmiraklet

För såhär är det, ska vi få fler hästtimmar i TV så måste det locka publik. Visst är vi många som rider men inte alla vill titta på urtrista sändningar, än mindre de som inte rider. Min man gav upp efter första fem minuterna – han vet för lite om hoppning och kunde inte hänga med. Eftersom han inte får någon guidning från kommentatorerna vet han inte vad han ska fokusera på, vad som är bra eller dåligt eller när något spektakulärt har hänt. Det enda han tittar på är om bommarna faller eller ej, och det räcker ju med två rundor på samma bana så har man ju tröttnat på det. Detsamma i dressyren, visst är det vackert men det kan också bli olidligt tråkigt för den oinvigde. Och ska jag vara helt ärlig så orkade inte ens jag hålla ut framför tv-skärmen under EM. Jag kan fortfarande för lite för att själv agera expert i tv-soffan, jag behöver guidning av proffs!

Håller ni med mig?

Vad beror detta på? Betalar SVT för dåligt? För visst finns det väl ridsportskunniga i det här landet som både vill och klaras av att förmedla såväl kunskap som känsla på bästa sändningstid? Jag vägrar tro annat och jag hoppas innerligt att vi får se och höra ridsportskommentatorer värda namnet på TV framöver!

Första besöket på en ny ridskola

Som ni kanske minns slutade jag motvilligt rida i november 2016 på grund av foglossning (problem med bäckenet) orsakat av min graviditet. Det var ett riktigt tungt beslut och jag har saknat hästarna, min ridgrupp och ridskolan sedan dess.

I april flyttade vi från stan ut till hus i förorten. Jag älskar det! Frisk luft, större ytor och mindre stress och trängsel. Den enda nackdelen är att jag har flyttat till helt fel sida om stan från min ridskola sett 😦 Här finns dock två ridskolor på nära håll och även privatstall så hästar är det ju ingen brist på på ”fel sida stan”. 

Så igår besökte jag alltså för första gången en av ridskolorna här ute. Den är välrenommerad och har vunnit priser som bästa ridskola, bästa ridlärare m.m.

Jag blev runtvisad av kvinnan som driver ridskolan och även om stallet är lite gammalt och slitet så var det ordning och reda. Dock står nästan samtliga hästar i spilta och det tycker jag känns sorgligt. Dock har dessa hästar mycket utevistelse i stora natursköna hagar men jag mår ibland lite dåligt av det här att vi stänger in hästar i små utrymmen för vårt nöjes (ridningens) skull….

Jag var rejält nervös när jag kom dit, lite darrig till och med! I min mejlkontakt med ägarinnan hade jag förklarat att jag inte ridit på länge och behövde ta det lugnt till en start, samt att jag önskade en lugn och trygg häst på drop-inlektioner. Hon hade valt ut en trotjänare, 19-årige Ronaldo. 

När jag väl gick in till honom rann nervositeten bort – det var som att kroppen kände igen sig bara. Han var enkel att sköta om (ägarinnan sa att samtliga hästar visiteras och ryktas av personalen så eleverna inte behöver göra det – men ni vet ju hur jag är ;)) och jag tog mig tid att rykta honom och försöka skapa lite kontakt oss emellan. 

Ronaldo var lite distanserad och det var svårt att få en kontakt (tror att han ville fortsätta sommarlovet istället för att börja jobba igen, förståeligt!) men oerhört snäll. Kunde inte undvika att känna mig lite sorgsen igen när  jag tittade in i hans stora, trötta ögon – tänk vad dessa ridskolehästar står ut med. Nya människor med nya energier, sinnesstämningar, ridvana och hjälper vareviga dag. Det är ett tufft jobb, och ett de inte själva har valt.
Skriver mer i ett senare inlägg, inklusive allt om lektionen!

Ett nytt liv

Den 26 maj föddes vår lilla dotter och idag blir hon alltså hela två månader gammal! Allt har gått bra och vi njuter av varje dag tillsammans.

Bloggen har legat i dvala sedan jag slutade rida på grund av foglossning. Jag har tänkt på och saknar hästarna varje dag. Min förhoppning är att kunna börja rida snart igen men exakr när, hur och var vet jag inte än. Jag räknar inte med att kunna börja rida regelbundet på ett tag men det vore härligt att i alla fall få vara nära dessa underbara djur igen och kanske våga sitta upp och se hur ovant det känns (och hur ond träningsvärk jag får, hehe) efter så många månaders uppehåll.

Barnmorskan säger att mina magmuskler snart har gått ihop och då kan jag börja belasta magen (och alltså även rida). Eftersom vår dotter föddes med kejsarsnitt har jag inga problem med bäckenbotten så det är främst magmusklerna man vill ha ordning på. Foglossningen som jag besvärades av så länge försvann direkt när hon var född! Jag är som ny.

Vi får se om jag kan hinna med att uppdatera lite här då och då. Inte som förr kanske (tiden finns inte riktigt till med en bebis) men några snapshots och ett par rader kanske. Om ni vill?

Vi har haft en hemlighet

God fortsättning! Jag hoppas att ni har en fin julhelg med nära och kära två- och fyrbeningar!

Som ni märkt så har både blogg och instagram legat i dvala sedan början av november. Anledningen till det är att jag har fått sluta rida. Det gjorde mig riktigt ledsen och det känns fortfarande supertrist. Men – det är av en ”god anledning”. 
Jag är nämligen gravid!

Min plan var egentligen att rida så länge det bara skulle gå, och då på säkra hästar. Ni skulle via bloggen få följa med på resan, och jag såg verkligen fram emot ett nytt ämne att skriva om!

Men efter dressyrkursen den 5 november fick jag en hemsk smärta innanför skinkorna, i bäckenet, som inte gav med sig och som påverkade inte bara vid ridning utan allt – jag hade ont oavsett om jag stod, satt, gick eller låg stilla. Barnmorskan tyckte att jag genast skulle sluta rida och så fick det motvilligt bli.

Jag saknar kontakten med hästarna nåt enormt men samtidigt har jag inte orkat ta mig till stallet än. Smärtan har nästan släppt helt så jag kan nu röra mig obehindrat, inte rida såklart, men mysa går ju bra! Men jag har haft en hel del annat att sysselsätta mig med. Vi hade nämligen hunnit med att både köpa hus och sälja vår lägenhet. Huset ska renoveras innan inflytt så vi lägger all fritid på planeringen av det.

Men får jag en liten paus i mellandagarna så ska jag nog åka ut och andas lite häst! Undrar hur det kommer kännas!

Nu har vi i alla fall gått ut ”officiellt” med graviditeten och om nu allt går som det är tänkt så får vi träffa vår bebis i månadsskiftet maj/juni. Vi får se vad som händer med bloggen hädanefter. Vad önskar ni?

Mycket som händer!

Som ni sett så har bloggen stått stilla och stampat ett tag. Vi håller på att köpa hus bland annat så fritiden försvinner iväg på Hemnet, husvisningar, boräntelistor etc. etc. 

Men stå ut – jag har massor att skriva och en del halvt förberedda inlägg så det kommer så småningom! Tills dess – håll tummarna för att vi får köpa drömhuset är ni snälla!

❤️

Tidig morgon!

Det hör inte till vanligheterna att jag går upp vid halv sju på en lördag – men ska man till stallet så ska man! Idag är alla vanliga lektioner inställda pga helgdag men ridskolan erbjuder en kurs i dressyr som jag har anmält mig till. Därför blir det två lektioner istället för en idag! Kul!

Söndagsmorgon


När husse är bortrest dansar råttorna på bordet. Eller Sintra sover i sängen i alla fall! 😉

Söndagsmorgon kl 8:43 (ni kommer väl ihåg att vi har vintertid nu?) och jag är redan vaken sedan en timme av någon konstig anledning. Hade en superhärlig middag med två av mina bästa vänner igår efter ett riktigt bra pass på ridskolan. En toppenlördag!

Men idag är det min namnsdag (tydligen) och dessutom min brorsdotters dopdag så här ska det fixas med present och grejer.

Vi hörs kanske senare idag igen!

Kram på er

Drömmer mig bort till Elmia

Är det någon av er som är där? Jag gluttar på alla fina bilder och filmklipp som bara sprutar ur mitt instaflöde och önskar att man hade tagit ledigt från jobbet och åkt ner till Jönköping.

Istället har det blivit en väldigt intensiv jobbvecka med sena kvällar… Nåja, snart är det dags för Sweden Horse Show på Friends och den tänker jag inte missa i år! Ska ni dit? Kanske kan vi ses där?

(Lite offtopic citat ovan men jag har dammtussar hemma just nu – fastän jag inte har gjort nåt roligt! Hahaha!)

Lektion nr 115 – hoppning

Dagen före dagen D (som i Dressyrtävlingspremiär alltså) så red jag såklart i min vanliga grupp. Och opassande nog så stod det hoppning på schemat. Jag fick nätta Tasset Girl tilldelad och hon älskar ju att hoppa och dessutom gillar jag henne så det var en bra matchning.

Vi fick börja lektionen med rätt så mycket galopp (ovanligt för vår del då vi mestadels skrittar och travar) för att väcka några av hästarna och tagga till både dem och oss själva lite. Därefter fick vi turas om att rida över två hinder, först i trav två gånger och sedan i galopp. Nackdelen med att hoppa i grupp som nybörjare är att man helt enkelt inte hinner hoppa så mycket. Säkerheten går givetvis först och därför startar vi en och en vilket ger rätt mycket väntetid. Jag fick i alla fall testa på att hoppa fyra gånger och så här såg det första och det sista försöket ut.

Vi skulle träna på att räkna sprången (alltså antal galoppsprång från att man landat efter första hindret tills man hoppar av till nästa). Men jag glömde bort att göra det varje gång. Istället fokuserade jag på att försöka få en bättre position än på måndagen då jag liksom legat helknasigt över hästen med benen rakt bakåt. Det gäller att vinkla överkroppen något framåt och komma upp ur sadeln lite samtidigt som man har ett ordentligt tryck rakt ner i stigbyglarna. Och så ska man räta upp sig mellan hindren. Inte helt lätt tycker jag! Tasset är ju ek stjärna så med henne är det i alla fall svårt att misslyckas totalt. Såhär såg det ut:

Vad tycker ni? 

Hoppar ni andra nybörjare nåt? Vad tycker ni om det? 

Personligen tycker jag att hoppning är superkul men vi gör det så sällan (var femte lektion och då bara ett fåtal hopp som här) så man hinner inte riktigt komma in i det och få någon känsla. Därför blir det som att börja från scratch varje gång och för min del känns det nästan lite onödigt. Om jag fick önska skulle jag hellre rida de tre hopplektionerna och tre markarbeteslektionerna (dressyr med bommar) som normalt är utspridda över terminen direkt efter varandra. Eller bara strunta i hoppningen helt och endast rida dressyr. Undrar om det finns några ridskolor som gör så?

Lektion nr 112-114

Ojojoj vad jag ligger efter med rapporteringen! Som tur är har jag skrivit ner en kort kommentar i telefonens anteckningar efter varje lektion men det blir ju inga matiga referat. Det får bli bättring framöver!

Här kommer i alla fall korta referat från lektion nr 112-114.

112 – markarbete med Tasset


Tasset är en av ridskolans hoppstjärnor. Hon är en liten häst som älskar fart och skutt. Hon blir lätt stark och springig så utmaningen är att få henne lugn och avslappnad utan att ta i tyglarna hela tiden. Hon är nämligen känslig i munnen och drar man henne i munnen så blir hon motsträvig och rockar med huvudet åt alla håll och kanter. Jag har ju ridit henne ett par gånger så nu vet jag att det är en väldigt mjuk men stabil hand hon behöver och att man rider mer med resten av kroppen och mindre med händerna. Under den här lektionen travade vi över bommar på böjda spår och uppgiften var att verkligen hamna i mitten av bommarna så det gäller att med skänklarna lotsa hästen rätt. Det var plättlätt i vänster varv men i höger varv föll hon ut rejält så där gällde det att vara beredd INNAN hon flöt ut och möta upp. Timing is key!

113 – dressyr på en hoppbana

Jag ville rida så mycket som möjligt inför dressyrtävlingen och anmälde mig därför till drop-inridning på söndagens (jag rider normalt endast lördagar). För att rida på dessa lekioner så måste man kunna rida självständigt och säkert i alla gångarter för tempot är lite högre än på mina vanliga lektioner. Det är lite mer fart och frihet. Jag blev tilldelad Sylvester, som var ett av mina tre hästval inför seriedressyren så det kändes bra att få testa på att rida honom. 

När vi väl kommer in i ridhuset så står där en hel hoppbana uppställd och jag tänker ”VA?! Ska vi HOPPA??!?”. Men nej, det skulle vi inte. Det råkade bara vara så att vår timme låg precis i pausen i en hoppkurs denna dag. Således red vi en dressyrlektion på en hoppbana. Det var tungan rätt i mun som gällde när man skulle hålla reda på sig själv och sin häst, de andra och alla hinder. Vi fick ta små och stora volter och serpentiner mellan hindren och utnyttja de ytor spm fanns. Jag kände efteråt att jag varit så fokuserad på allt runtomkring att jag lite glömde bort min egen ridning.  Jag fick svårt att rida på eftergift och måste lära mig att inte bromsa med handen hela tiden. Stundtals fick vi till en fin trav men jag hade svårt att sitta ner i galoppen och det kändes allmänt ganska ”trögt”. Jag hade svårt att få in energi i bakbenen.

114 – oönskad hoppning

Jag bytte till mig en till extralektion på måndagen. Kommer dit taggad som få och får veta att vi ska hoppa. Neeeeeeej!!! I vanliga fall vore jag överlycklig men nu ville jag ju träna inför dressyren! Nåja, en timme i sadeln är ju en timme i sadeln. Jag fick Sylvester igen. Vi fick bara rida på ett enda lågt hinder. Och totalt bara fyra försök vardera. Jag lutade mig för mycket framåt och hamnar med benen bakom mig. För min del var det ingen toppenlektion. Helt enkelt för få möjligheter att prova för att kunna hitta rätt känsla. 

Lektion nr 111


Vi hade vikarie den här lektionen och jag blev tilldelad Montana som är det skimmelsto som bockade av en ryttare i vår grupp för kanske ett halvår sedan. Sedan dess har hon inte varit med i vår grupp igen men vikarien kände kanske inte till det. 

Självklart kändes det lite nervöst (jag som imte tagit med mig min skyddsväst lånade en från ridskolan för säkerhets skull) men när jag väl kom in i boxen så kändes det okej. Jag var nog mer nervös över att hon skulle ridas på hackamore (bettlöst träns) vilket var första gången för mig. Men det var onödigt.

Under lektionen övade vi på att rida raka linjer (längs med mitt- eller trekvartslinjerna) i skritt och trav och med halter. Att rida rakt låter ju enkelt men varken vi eller hästarna är alltid precis balanserade och påväg rakt framåt så det gäller att behålla fokus och skänklar och händer på rätt plats för att rama in hästen och visa vägen framåt. Nyttigt! Vi avslutade med en del galopp och Montana bjöd på en fantastisk ”uppåt-känsla” som jag inte alls var van vid! Häftigt!

Carolina Gynning i Ridpodden

Foto: Ulrika Lindqvist / Sveriges Radio

Carolina Gynning är en färgstark och inspirerande kvinna. Med sin inre drivkraft och styrka har hon gjort en resa från de unga åren som modell och dokusåpakändis till erkänd konstnär, mamma och numer också hästägare!
Och det var det senare som gjorde att hon bjöds in till Ridpodden. Nämligen steget att köpa häst som nybörjare!

Där berättar hon om hur hon började rida (igen) som vuxen och nu har köpt en egen häst.

Och precis som jag kände när jag nörjade rida, och som jag bland annat skrivit om här, så har hästarna och ridningen en helt fenomenal läkande kraft. Vi stressade moderna människor hamnar plötsligt i ett tillstånd där vi bara är, när vi är med dessa fantastiska djur. 

Carolina säger i podden om hur det kändes när hon började rida som vuxen: ”Wow, här får jag ett hål att andas. När jag satt på hästen behövde jag inte bry mig om några problem, bara om vart hästen skulle gå.” 

I sin egen blogg har hon också beskrivit ridningen och livet med hästen Cardo såhär: ”När jag kommer från stallet är jag 100 % av min kapacitet och kan prestera ännu bättre som mamma som konstnär och som sambo.”

Och i podden fortsätter hon,

”Jag kan meditera och yoga men mina tankar flyger iväg. På hästen hade jag inget val och det var en så himla befriande känsla”.


Bild från Carolinas instagram

Det är precis så här jag säljer in ridningen till alla jag känner. Som en sorts mindfulness med den extra kryddan att man får vara med djur, får frisk luft och träning på köpet! (Läs mina fem anledningar till att börja rida här).

Jag hoppas att Carolinas story får ännu fler vuxna att våga börja rida! 

Mina kommentarer om tävlingsdebuten

TACK till er alla som har tagit er tid att titta på filmklippet, kommentera och tipsa. Jag kommer svara er alla i kommentarsfältet!
Nu tänkte jag även ge min egen kommentar om hur det var att tävla i söndags.

Som ni vet så gjorde jag det här för att utmana mig själv och komma längre med ridningen. Alltså inte för att tävla och vinna. Och det var en viktig skillnad för mig. Jag visste redan veckan innan att jag skulle komma sist men kände att det inte skulle göra mig ledsen. Det enda jag var rädd för var att göra bort mig totalt.

Jag valde att rida i ”vanliga” ridkläder, för att ytterligare bevisa för mig själv att jag inte var där för att tävla utan för att utmana och utveckla mig själv. Och med facit i hand var det helt rätt val. Min känsla var att jag fick mindre press på mig när jag inte såg ut som ett proffs. Och enligt reglerna för seriedressyren som jag deltog i (men tydligen även TR, enligt ridskolan) så finns inget krav på vita ridbyxor och kavaj vid tävling. 

Dagen innan hade jag för första gången fått rida programmet till häst (efter otaliga ”ritter” i vardagsrummet ;)) och det gav lite lugn att veta att man i alla fall fått sitta på samma häst och rida samma program i samma ridhus som man skulle göra ”när det gäller”. Jag får berätta mer om träningsdagen innan i ett eget inlägg tror jag! Har även film från det (och ett protokoll!) som ni ska få se.

Som ni sett på filmen så hade vi väldigt svårt att hålla igång galoppen vilket gav avbrott, låga poäng och en felridning då jag var så fokuserad på att bara hålla igång galoppen att jag tappade vägen i stället. Många poängavdrag i denna del helt enkelt. I övrigt så kändes det ganska okej. Jag hade velat ha mer energi och känsla ”mellan hand och skänkel” men det var som om Marolien bara ”dog ut” när vi kom in i ridhuset. Det kanske är ett vanligt fenomen? Så jag är faktiskt jätteglad att jag lyckades väcka henne till liv tillräckligt så att vi klarade av travprogrammet ganska hyfsat ändå. 

Det här med korrekta ridvägar och hörnpasseringar är ju A och O i dressyren. Sånt har vi aldrig tränat på lektion. Så att försöka rida en 15-metersvolt till exempel, tja, det gick mest på chansning (”här ser det väl ut att vara typ 2,5 m från väggen”). Och hörnpassering? Jag fick veta dagen innan hur man skulle göra! 

Med tanke på hur otroligt begränsad min träning inför detta har varit så är jag jätenöjd att jag vågade ställa upp, att jag fullföljde ritten och att det gick okej. Jag kom sist i lektionshästklassen, jag fick inte godkänd procent (som jag ändå hade som mål så klart) men vet ni, det känns bra ändå! Och anledningen till det var bland annat den toppengoda stämningen mellan samtliga på plats!

Jag blev oerhört positivt förvånad över all den pepp som strösslades ryttare och funktionärer emellan. Det var idel superlativ som haglade runt mig och mitt deltagande (och inte bara runt mig utan samtliga ryttare), ”det är så himla kul att du vill vara med”, ”fler nybörjare måste våga”, ”vi vill få fler vuxna nybörjare att tävla”, ”vad häftigt att du vågar”. Och fastän jag inte red så jäkla bra så kändes det som att alla tyckte det var superroligt att jag var med och det var en härlig känsla att känna sig uppskattad som deltagare. Oron innan var ju att jag fullständigt skule göra bort mig men stämningen var så god att även med ett platt fall så hade det inte varit jordens undergång utan mer ”äsch då, så kan det gå ibland, nästa gång går det bättre!”. 

Jag måste därför härmed ge en stor applåd till Lidingö Ryttarförening för en väldigt välplanerad och väl genomförd tävlingsdag och inte minst för den fantastiska stämningen!

Jag ställer upp igen!

Tack!

Jag måste bara tacka för all pepp jag har fått från er på Facebook, insta och bloggen både före och efter söndagens programridning.

Jag ska försöka få ihop ett inlägg imorgon där ni får se ritten!

På bilden ser ni min glädje över en stor portion thaimat efter en lååångtävlingsdag 😉

Zumba, mys och uppladdning

Just nu är det soffläge. Idag tog jag mig i kragen och gick till ett gym och provtränade. Har känt under ridpassen här det senaste att min komdition har varit i botten och det visade sig även på kvällens zumbapass! Det var riktigt tungt. Så nu blir det gymkort och minst två pass i veckan utöver ridningen!

Idag har jag även fått besked om NÄR jag ska rida och vilken häst. Herregud, tiden har flugit fram och nu är det snart dags! 

Jag och Marolien kommer rida Lätt C:2 2015 kl 11:49 på söndag – så då får ni hålla tummarna för oss!

Såhär såg der ut sist jag red denna fina häst, på terminsavslutningen i juni:

Ramen och dressyr

Idag unnade jag mig en takeawaymiddag i form av ramennudlar! Buljongen är helt amazing och sedan är det bland annat zucchini, kycklingfärs, koriander och chili som göttar ihop sig med nudlarna. Smaskens! 

Till detta kollar jag efter hus på Hemnet och varvar med dressyrvideos (LC:2, som jag ska rida på söndag)  på Youtube. 

Rätt så härlig kväll med andra ord! 

När man INTE vill hoppa!

Nejmen hörrni, nu ska jag klaga lite här. Jag behöver ju ladda inför söndagens tävling så gott som möjligt och har därmed försökt ta extra lektioner. Som idag. Men så kommer jag dit och får veta att det är HOPPNING. Neeeeeeej!!! Jag behöver ju dressyyyyyyyr! Och på lördag är det hoppning igen. Maximal otur!
Usch och blä, just nu känns det inte så bra inför söndag men jag får tänka positivt på nåt vis. All träning är… träning. En timme i sadeln är en timme i sadeln.

(Och hästarna kunde inte bry sig mindre om sådana värdsliga saker som tävlingsnerver ;))

Sol, bad, vänner och häst i Portugal

Som ni vet spenderade vi vår smekmånad på en road trip genom Europa. Från Stockholm hela vägen ner till sydligaste delen av Spanien och hem igen.
Eftersom jag är halvportugis var det självklart att besöka Portugal och vi spenderade en vecka i min pappas hemstad och njöt till fullo av sol, bad, tid för bara oss och så klart härliga middagar med släkten därnere.

Men efter ett par dagar ryckte det i ridtarmen hos oss båda och jag hörde av mig till Kicki (Stallbabbel ni vet). Och vi fick gärna komma förbi!

Sagt och gjort! Efter ett stopp på Decathlon där Andreas köpte ridbyxor och ridskor körde vi vidare mot Kicki i Cascais. 

Vi möttes av hennes härliga vovve Akleja och gjorde oss hemmastadda i det fina gästrummet med eget badrum – lyx! 

Det syns att det bor en hästmänniska i huset, eller hur? 😉 (Jag vill köpa hus nu så att jag också kan maxa med hästinspirerad inredning!!)


Kicki bor i Cascais med vovve, katt och egen pool – och desssutom bara fem minuters promenad från Portugals troligtvis bästa och lyxigaste hästanläggning, Quinta da Marinha. Där hon har sina hästar. Vilken dröm va?!


Och vet ni? Jag och Andreas fick förmånen att rida två av Kickis hästar, hingsten Alentejo och vallacken Viking!

Vi har några bilder och klipp så håll utkik i veckan så får ni se hur det såg ut!

Just det, kan nämna att Kicki alltså inte bara hade oss på besök som en tillfällighet utan hon driver en verksamhet där man kan komma och bo hos henne eller på hotell och rida lusitanos (på mycket hög nivå om man kan och vill!) som en weekend till exempel. Vi har båda sagt att vi måste tillbaka för det var en fantastisk upplevelse på alla vis! Men som sagt, ni får se mer senare! 😍

Överlevt första veckan och maxar med häst

Sådärja! Tillbaka i vardagen och första jobbveckan avklarad, puh!

Igår åt vi hemgjord pizza och tittade på semesterbilderna. Den fina vasen (och blommorna) fick vi av våra grannar i bröllopspresent, superfin med bara ett fåtal stjälkar i!

Nu är vi på väg till min mormor och morfar för årets traditionsenliga kräftskiva som blev senarelagd så att vi kunde vara med. Jag kommer dock hålla mig undan från snapsen eftersom jag ska till stallet imorgon bitti igen!

Nu inför dressyrtävlingen vill jag verkligen ”rida in mig” så gott jag kan. Idag har jag ridit i min ordinarie grupp, imorgon ska jag rida på ”drop-in”-lektion och på måndag rider jag istället för en annan tjej. Sedan blir det ridlektion plus ett extra pass nästa lördag och på söndag gäller det! Kul!

Imorgon ska jag börja sätta ihop lite inlägg om mina ridupplevelser i Portugal och Spanien på smekmånaden.

Vi hörs! 

Jag ska tävla!


Ja, det är sant. VAD HAR JAG GETT MIG IN PÅ??!??!

Såhär är det. Min ridskola/ridförening anordnar varje termin ”seriedressyr” och ”seriehoppning”. Det innebär att samtliga medlemmar som vill kan vara med och tävla under tre tillfällen. Det är den som har varit med på samtliga tillfällen och skrapat ihop bäst placeringar på dessa som vinner hela serien. Det finns en hästserie och en ponnyserie och man rider olika svåra banor eller dressyrprogram beroende på vilken nivå man rider lektion på. 

Jag har anmält mig till seriedressyren och kommer rida Lätt C:2 (2015) men tävlar alltså procentmässigt mot samtliga storhästekipage (från LC till LA).

Det här var nåt som dök upp under smekmånaden, jag såg en notis om det och peppad efter att ha ridit lusitanos i Portugal så anmälde jag mig bara hux flux! När jag så kom hem i fredags insåg jag dessvärre att första tävlingen går redan NÄSTA SÖNDAG!!!

Så nu är det lite skräck och panik men också glädje och spänning som bubblar i mig. Jag vill ju utvecklas och jag känner att jag måste utmana mig själv. 

Jag är verkligen inte redo för att tävla, men jag är redo att få veta vad exakt jag behöver jobba mest på och att rida mer och kämpa för atr bli bättre. Och det tror och hoppas jag kommer bli resultatet av detta! Jag kommer inte vinna, jag kommer troligtvis faktiskt komma sist men jag ska försöka att inte ta det hårt, inte skämmas,  för jag gör det inte för att vinna – utan för att bli en bättre ryttare!

Nu väntar jag spänt på att få veta vilken häst jag ska få rida (man får ge tre önskemål). Imorgon ska jag printa ut dressyrprogrammet och börja öva (till fots alltså, till häst får jag troligtvis ingen chans att testköra). 

Wish me luck nu är ni snälla!

Lektion nr 108

När terminen skulle starta igen helgen före bröllopet kunde jag inte hålla mig. Jag ville få rida fast jag inte skulle hinna egentligen! Ni hästbitna vet hur det är, eller hur?
Väl på plats blev jag tilldelad en för mig ny häst (igen – jag verkar få byta hej vilt). En av stallets största, vallacken Washington. Vi red utomhus den här gången och Washington var rätt så tungriden för lilla mig men fick ordentligt med far av både getingar och cyklande turister, haha!

Det är ju nackdelen med en varm sommar när man pratar hästar – alla dessa insekter! Washington var den mest brydda av hästarna och gick och slängde med både huvud och svans och emellanåt något bakben för att bli av med flygfäna. Som tur är har jag numer en bra grundbalans och sitter säkert i sadeln trots småhopp (peppar peppar ;)).

Fokus för lektionen var att reglera tempo samt flytta hästen för skänkeln. Jag minns att det gick helt okej men det var verkligen en utmaning att rida en stor och ”tung” häst som är ofokuserad på grund av yttre omständigheter. En lärdom – nämligen att man som ryttare måste ligga steget före hela tiden. Se och parera innan något sker, vara tydlig och påminna och påkalla uppmärksamheten – men utan att bli tjatig. En konst med andra ord!

Lektion nr 106 och 107

Innan bröllopet och smekmånaden han jag rida två privatlektioner på Lorre. Jag höll på att bli galen av all stress och fix inför bröllopet och behövde lite ”avgiftning” och för mig finns nog inget bättre än stallet, häst och ridning då!
Det passade bra eftersom Lorres ägare hade skadat foten så två veckor i rad fick jag chansen att rida! Tyvärr har jag inga bilder eller anteckningar från lektionerna men fokus var precis som tidigare att få Lorre att lyssna och respektera hjälperna och hitta en balans och rätt tempo. Lättare sagt än gjort men efter den sista lektionen gick jag på moln – stundtals var vi verkligen båda i samklang och den känslan är magisk!

Det tog mig lång tid att för första gången känna att man verkligen är ”ett” och det händer fortfarande inte varje lekion. Och gör det det så är det oftast bara en liten stund. Men har man väl fått känna på det där så vill man ha mer! Det är som att man plötsligt inser vad ridning är! När häst och ryttare verkligen agerar som EN kropp och man bara behöver TÄNKA vad som ska göras, knappt flytta skänkel, hand eller något annat en millimeter! 

Känner ni igen er eller har jag blivit helt flummig? 😛