TACK till er alla som har tagit er tid att titta på filmklippet, kommentera och tipsa. Jag kommer svara er alla i kommentarsfältet!
Nu tänkte jag även ge min egen kommentar om hur det var att tävla i söndags.
Som ni vet så gjorde jag det här för att utmana mig själv och komma längre med ridningen. Alltså inte för att tävla och vinna. Och det var en viktig skillnad för mig. Jag visste redan veckan innan att jag skulle komma sist men kände att det inte skulle göra mig ledsen. Det enda jag var rädd för var att göra bort mig totalt.
Jag valde att rida i ”vanliga” ridkläder, för att ytterligare bevisa för mig själv att jag inte var där för att tävla utan för att utmana och utveckla mig själv. Och med facit i hand var det helt rätt val. Min känsla var att jag fick mindre press på mig när jag inte såg ut som ett proffs. Och enligt reglerna för seriedressyren som jag deltog i (men tydligen även TR, enligt ridskolan) så finns inget krav på vita ridbyxor och kavaj vid tävling.
Dagen innan hade jag för första gången fått rida programmet till häst (efter otaliga ”ritter” i vardagsrummet ;)) och det gav lite lugn att veta att man i alla fall fått sitta på samma häst och rida samma program i samma ridhus som man skulle göra ”när det gäller”. Jag får berätta mer om träningsdagen innan i ett eget inlägg tror jag! Har även film från det (och ett protokoll!) som ni ska få se.
Som ni sett på filmen så hade vi väldigt svårt att hålla igång galoppen vilket gav avbrott, låga poäng och en felridning då jag var så fokuserad på att bara hålla igång galoppen att jag tappade vägen i stället. Många poängavdrag i denna del helt enkelt. I övrigt så kändes det ganska okej. Jag hade velat ha mer energi och känsla ”mellan hand och skänkel” men det var som om Marolien bara ”dog ut” när vi kom in i ridhuset. Det kanske är ett vanligt fenomen? Så jag är faktiskt jätteglad att jag lyckades väcka henne till liv tillräckligt så att vi klarade av travprogrammet ganska hyfsat ändå.
Det här med korrekta ridvägar och hörnpasseringar är ju A och O i dressyren. Sånt har vi aldrig tränat på lektion. Så att försöka rida en 15-metersvolt till exempel, tja, det gick mest på chansning (”här ser det väl ut att vara typ 2,5 m från väggen”). Och hörnpassering? Jag fick veta dagen innan hur man skulle göra!
Med tanke på hur otroligt begränsad min träning inför detta har varit så är jag jätenöjd att jag vågade ställa upp, att jag fullföljde ritten och att det gick okej. Jag kom sist i lektionshästklassen, jag fick inte godkänd procent (som jag ändå hade som mål så klart) men vet ni, det känns bra ändå! Och anledningen till det var bland annat den toppengoda stämningen mellan samtliga på plats!
Jag blev oerhört positivt förvånad över all den pepp som strösslades ryttare och funktionärer emellan. Det var idel superlativ som haglade runt mig och mitt deltagande (och inte bara runt mig utan samtliga ryttare), ”det är så himla kul att du vill vara med”, ”fler nybörjare måste våga”, ”vi vill få fler vuxna nybörjare att tävla”, ”vad häftigt att du vågar”. Och fastän jag inte red så jäkla bra så kändes det som att alla tyckte det var superroligt att jag var med och det var en härlig känsla att känna sig uppskattad som deltagare. Oron innan var ju att jag fullständigt skule göra bort mig men stämningen var så god att även med ett platt fall så hade det inte varit jordens undergång utan mer ”äsch då, så kan det gå ibland, nästa gång går det bättre!”.
Jag måste därför härmed ge en stor applåd till Lidingö Ryttarförening för en väldigt välplanerad och väl genomförd tävlingsdag och inte minst för den fantastiska stämningen!
Jag ställer upp igen!
Ryttarlivet.com 