Lunchpromenad med hunden.
Sintra är min ögonsten! Jag växte upp nära mormor och morfars collies, först Saro och sedan Seven. Jag har alltid älskat djur och de fina vovvarna (när jag var liten sa jag att jag ville åka till mommo, moffa å voff) var både söta, snälla och smarta. Seven hjälpte jag själv till att uppfostra, vi gick på Brukshundsklubben ihop.
När jag fyllt arton flyttade jag (tillsammans med Andreas) hemifrån ganska snabbt, och genast började jag sakna att ha djur omkring mig. Hemma hos mina föräldrar hade vi alltid haft katt. Eftersom vi bodde i en etta på Söder kändes inte en lufsig collie som ett alternativ – den skulle inte trivas i stan. Jag kärade istället ner mig totalt i… Chihuahuaor! Det här väckte ramaskri i min familj som inte kunde förstå vad jag skulle med en ”råtta” till. Men jag stod på mig, sparade pengar och 2006 flyttade 13-veckorsvalpen Reina (som jag döpte om till Sintra) hem till oss!
Sedan dess har hon spridit kärlek varje dag och omvänt varenda småhundskritiker. Hon är precis som Saro och Seven både söt, snäll och smart. Väluppfostrad (vi gick såklart på Brukshundsklubben vi också) och dessutom liten och behändig för ett liv i stan.
Jag är otroligt glad över att hon får vara med mig på jobbet. Därav lunchpromenaderna. Det här blev ett långt inlägg om något väldigt litet, hon väger bara runt kilot, men hon är verkligen min ögonsten! 😍
Ryttarlivet.com 
Så fin!
GillaGilla
Tack!
GillaGilla