Mitt första fall och en skenande häst

Jag trodde att kvällens rubrik skulle bli något i stil med ”En underbar ritt i solskenet”. Nu blev det inte så. Eller jo, mestadels. Men jag ramlade också av för första gången och till min förskräckelse skenade Leon iväg utom synhåll därefter.

Men låt oss ta det från början:

IMG_5856.JPG
Solen sken och det var riktigt härligt sensommarväder idag, ca 20 grader. I hagen kom Leon emot mig när jag närmade mig och följde snällt med in i stallet. Efter lite rykt och fix skrittade vi ut på ridvägarna med planen att göra samma rutt som promenadsöndagen för två veckor sedan. Precis som förra gången var han ganska nyfiken på omgivningen men jag tycker nog att vi hade lite bättre kontakt än förra veckan. Jag övade många halter och fartökning/sänkning. Traven gick mycket bättre idag, jag har vant mig lite med hans kortare, skumpigare steg (jämfört med de större hästar jag brukar rida) och han travade på längre sträckor. Jag kände att han hade bra bjudning och var sugen på mer så jag gjorde en galoppfattning och han var med på noterna. Vi galopperade kanske 20 meter max innan jag saktade in honom. Kände att jag inte hade så bra grepp i byxorna (endast knäskodda). Vi skrittade vidare men både han och jag ville mer och när vi kom till en plöjd åker där jag sett några islandshästar rida runt tidigare styrde jag in honom och skrittade på volt. Travade lite. När jag kände att vi hade rätt läge tog jag en fattning, han kom igång – och flög plötsligt två meter åt sidan! Jag flög av på andra sidan och han stack som ett jehu. Jag var uppe på fötterna på en millisekund, ropade efter honom men han försvann utom synhåll.

Jag håller mig alltid väldigt lugn i akuta situationer och så även nu. Klart att tankarna for kors och tvärs (tänk om han skadar sig? Tänk om jag inte hittar honom? Vad ska ägaren säga nu, kommer jag få sluta? Hur kunde jag vara så dum och galoppera när vi inte känner varandra bättre? Hittar han hem eller kommer han sticka in i skogen? o.s.v). Med de tankarna i huvudet joggade jag runt och letade medan jag ringde stallägarinnan. Hon ringde i sin tur vårt stall samt grannstallet och bad dem hålla utkik. Vi hördes av flera gånger men än var han inte hittad. Jag joggar vägen tillbaka mot stallet, ingen häst i sikte. När jag så kommer närmre, och kanske 500 meter från utebanan ser jag en brun häst och nåt som blänker (kan det vara stigbyglarna?). Jag ser sedan hur någon går efter hästen och de försvinner båda utom synhåll. Jag fortsätter ropa. Så ser jag dem igen, bredvid varandra. De kommer närmre och jag tror att det är Leon men jag vågar inte riktigt lita på det. När vi så möts och jag får tyglarna kommer tårarna och chocken (nu igen när jag skriver detta). Han har gräs i mungiporna och är hur nöjd som helst. Träns och sadel sitter på plats som om inget har hänt. Jag ringer stallägaren och säger att han är hittad. Jag kollar om han är hel. Jag känner efter om jag är hel och det är jag. Bestämmer mig för att sitta upp och skritta några hundra meter.

Berättar resten sen.

Annonser

2 thoughts on “Mitt första fall och en skenande häst

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s