Lektion nr 26 (Portugal)

Nu kan jag inte hålla mig längre från att skriva om denna lektion. Jag får komplettera med film senare helt enkelt 🙂

Anledningen att min 26:e lektion gick av stapeln i Portugal, närmare bestämt Cascais, har jag Kicki att tacka för. Hon är en svensk hästtjej som för några år sedan flyttade ner till kärleken och drömlivet. Idag äger hon och hennes man 10 hästar där nere och har stora och häftiga planer för verksamheten. Vi läser varandras bloggar regelbundet och Kicki kommenterade någon gång att jag (som är halvportugis) borde försöka hälsa på för att få rida lusitano.

Sagt och gjort alltså!

Mer om själva besöket och hästarna kan du läsa om häääär och häääär.

Lektionen då?

Till instruktör blev det Kickis egen tränare Diogo, till häst blev det sagohästen Jimmy och till bana blev det en utomhusbana med inte alltför många vattenpölar (vädret hade varit till min nackdel dessa dagar så många banor såg mer ut som mindre sjöar…).

Jag har aldrig ridit lektion utomhus förut, så det var nytt för mig. Jag har heller aldrig ridit en så stor häst (tror han var 172-175 över manken? Och musklig dessutom :)). Jag hade inte heller någonsin ridit med sporrar, som rekommenderades på denna häst. Och slutligen hade jag inte ridit med den typ av bett som användes, som jag tvärr inte vet vad det heter. Så – all in all – en hel del nyheter för min del!
br />

Vi började med att skritta runt och jag fick jobba med sitsen (neeeer med hälarna!) och att hålla kvar Jimmy på fyrkantsspåret (han ville gärna in och ställa sig i mitten). Vi travade, och här fick jag än en gång fokusera på hälarna. Jag har verkligen bättrat migbi skritten (även om jag har långt kvar) men i trav hamnar jag helt fel med skänklarna och tappar konstant stigbygeln på vänster sida. Diogo var på mig ordentligt och både han och Kicki tipsade om hur jag ska tänka och göra.

Efter ett tag tyckte Diogo att jag skulle få testa att galoppera. Och vilken känsla! Jimmy var, trots sin storlek, så mjuk och följsam att galoppera med. Efter några lyckade och några mindre lyckade försök fortsatte vi med trav p små volter och sedan i åttor.

Det är fantastiskt att få instruktörens odelade uppmärksamhet. Det är också stor skillnad på att rida i grupp, där hästarna ofta följer efter varandra, och att som nu behöva tänka till och vara väldigt tydlig i hjälperna för att få hästen att förstå vad jag vill. Det är inte lätt!

Det jag framför allt tog med mig, förutom en häftig känsla och en förhoppning om att få rida lusitano igen, var just att jag måste få ordning på mina ben och hälarna framför allt. Måste nöta, nöta och nöta. Jag försöker också komma ihåg att sträcka ut vadmuskeln så att den blir längre och mjukare. Hoppas att det kan ge resultat med tiden!